Gatukontoret

Ny adress

2007-01-08T15:16:00.000+01:00

Ja, jag har ju flyttat nu. http://sydsvenskan.se/gatu
Ses där!

Stirra ner, dansa mer

2007-01-01T10:45:00.000+01:00

Någon säger: Musiken är så mainstream.
Jag säger: Mainstream är bra, det betyder bara att många tycker om den.
Och så dansar vi, hela natten, oavbrutet.

Jag är kanske simpel. Men när Timbuktu och Håkan Hellström spelas vill jag bara vara del av den där gungande, dansande situationen. Så vi dansar, och vi är en stor jävla Möllankliché, och jag älskar det.

Gott nytt genus!

2006-12-31T15:10:00.000+01:00

Eftersom genus är det socialt skapade könet så står det alla fritt att välja och vraka och skapa sitt eget genus. När är bättre tid att byta än vid nyår? Så jag önskar er alla: Gott nytt genus!

Vilket av mina genus jag ska satsa på att utveckla vet jag inte riktigt. Under 2006 jobbade jag nog mest på mitt gubbgenus och mitt brudgenus, tror jag, hur otroligt det än kan låta. Det är det som är så fantastiskt med genus och heterospelet, det går att skapa de mest fantastiska kombinationer av karaktärsdrag.

På radion spelade de nyss någon slags genomgång av årets hits, då fick jag höra alla de där låtarna jag omöjligtvis kunde komma på när jag försökte sammanfatta året här för ett tag sen. En glömde jag totalt: Hips don´t lie och hur jag kunde glömma den förstår jag inte eftersom jag varje gång jag hörde den (vilket var ett par gånger om dagen, minst) under hela våren tänkte på dem som jag saknade som for runt över hela den amerikanska kontintenten. Ibland skickade de bilder till mig och då grät jag en skvätt över att de var så långt borta, såg så lyckliga ut och för att jag längtade så mycket efter dem. Herregud. Jag är verkligen blödig emellanåt.

Nu är de på plats här på Möllish i alla fall, några kommer snart hit, några andra av dem träffar jag senare ikväll. Svampen väntar på att dyka ner i risotton, mangon är redo i fruktskålen, skumpan på kylning och jag är nyduschad. Nu ska vi festa ut det gamla året.

X2000 my love

2006-12-28T17:06:00.000+01:00

X2000 är min bästa vän. Jag älskar att åka tåg. Rastlösheten från de senaste dagarna är borta, nu är jag i ro igen, tack vare tre timmars tågresa.

I Japan tillverkar de brevpapper och leksaker med alla sina tåg, varför kan inte SJ göra samma sak? Varför går det att köpa mini-Shinkansen i plast men inte X2000?

Tid och pengar

2006-12-28T15:37:00.000+01:00

För en gångs skull var jag ute i god tid. Jag hade packat smart, skickat en del med min pappa in till jobbet på morgonen, haft ordentligt med tid på förmiddagen, tagit tunnelbanan in till centralen så att jag var där i så god tid att jag hann in på Pocket shop innan jag hämtade ut biljetterna.
Tavlan där avgångstiderna står var trasig. Jag spanade mot perrongen där Malmötågen alltid går, den var tom och inget stod på skyltarna där. Inte ovanligt, speciellt inte när man är i så god tid som jag. Men pappa tyckte ändå att vi skulle dubbelkolla. Vid en white board stod en tjej och skrev upp avgångstider. Mitt tåg fanns inte med. Jag visade henne biljetten, frågade varifrån mitt tag skulle gå.
Hon tittade på biljetten, sen på mig.
- Men det här tåget går ju från Malmö, sa hon.
Jag stirrade på biljetten. Såg hela schemat raseras, kände tårarna bränna, kunde bara få fram, halvt kvidande:
- Nej, nej, det går inte. Det GÅR inte.
Pappa, vid ett berg av packning. Den kvarglömda kastrullådan, en tavla inlindad i papper, ömtåliga julklappar i en specialpåse, kassen med böcker.
- Det finns nog bara första klass-biljetter kvar, sa SJ-tjejen.
Och det fanns det. Tack och lov. Jag såg framför mig hur jag släpade allt till Kista igen, gick upp tidigt imorgon bitti, åkte in igen, aldrig kunde jobba i lugn och ro, hur allt gick åt helvete. Nåja. Ibland känns saker och ting värre än vad de är. Det här kändes riktigt jobbigt just då. Att ta flyget med den packningen var inte att tänka på.
Men SJ, som jag så ofta skäller på. Vilka underbara människor som jobbar där. Hon som sålde biljetten skrattade och skojade, bjöd på choklad och fixade. Pappa ringde till Kundtjänst som gav mig alla pengarna tillbaka för biljetten som jag själv hade bokat fel. (Visserligen la han på snällaste dalmålet, det funkar alltid mycket bättre i såna här situationer än exempelvis min stockholmska, dessutom är min pappa så charmig.)
Jag förlorade en timme och någon hundralapp. Men vad gör det, jag säger som min pappa alltid säger med ett skratt när någon ber honom om något: tid och pengar är det enda jag har. (Det dröjde länge innan jag förstod varför andra människor, åtminstone vuxna, stirrade så chockerat på honom när han sa så. Uppenbarligen ganska provocerande.)

Nu ska jag jobba är det tänkt. Men först måste jag bara lägga upp en liten julpsykobild på mig här. Det här är alltså jag och tabboulehn. Den var både vackrast och godast på vårt julbord.

Tyvärr hamnar den liggande. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag är en teknisk idiot.

Julsammanfattning

2006-12-26T12:52:00.000+01:00

Traditionen att gå ut på juldagen har inte nått hooden, konstaterade A och jag framför de låsta dörrarna till såväl irländska puben som Röda Rutan i Kista Galleria. Inte för att vi själva varit så bra på den traditionen heller, förra året gick vi ut på annandagen, lyckliga över att det nuförtiden går att "ta en runda" i Kista. Men men. Både Hollywood och La Piazza var öppet så det blev en liten vuelta i alla fall. På Piazzan kom ljuva minnen från den tid då stället fortfarande hette Freddy´s över oss, då jag och T hyrde hela stället för att ha vår artonårsfest där. Den spårade ur såklart, på lite olika sätt, men mest av allt var det fantastiskt roligt.

Här skulle jag kunna bli sentimental och citera en låttext som handlar om främlingars mystik och det fina med att komma hem och se sin historia i de gamla vännernas ansikten. Det tänker jag inte göra. Men vueltan i Kista tillhör definitivt en av höjdpunkterna i julfirandet såhär långt.

En annan var när brodern fick en skiva med nån svensk hiphopsnubbe av pappa och jag frågade vem han var.
- Han är från Fjärde Världen, svarade bror.
- Va, sa mamma, plötsligt intresserad, är han eskimå?
Samma familj, totalt skilda referensrum.

Lite sugen är jag på att lägga upp en femtiotalshusmodersbild på mig (det är så jag helst vill bli framställd) poserande framför julbordet med den vackra tabboulehn i famn, men tyvärr finns den i pappas kamera och han är ute och åker rullskidor.

Julefrid

2006-12-23T17:16:00.000+01:00

Bönsalsa på stora vita bönor, filodegsknyten med spenat och fårost, tabbouleh på häflten grönkål hälften persilja, matvete istället för bulgur (klimathot gå och dö), det lagar jag medan mor gör sillsallad och syster för andra året i rad protestlagar makaronipudding ("får Anja göra annan mat så får jag också" "javisst om du gör det själv"). Bror stryker, far skurar varje hörn av huset och lyssnar på Estrella Morentes julskiva från Albaicin, på omslaget finns en bild av Alhambra och jag lovar mig själv att se till att komma till Granada nästa år, jag längtar efter Granada. Det blir mitt nyårslöfte.

Jag skalar en apelsin med potatisskalare och skär skalet i tunna, tunna strimlor, kokar dem sedan i sockerlag, doppar ändarna i choklad, sätter in nejlikor i andra apelsiner och det finns verkligen ingenting som är så rogivande som att pilla med mat.

Sen tjuvsmakar vi på julfikat framför Arsenal-Blackburn. Men inte pepparkakorna, inte heller saffransbrödet, de får vänta till imorgon.

Och julefrid, ja, det verkar som att den faktiskt finns här i år.

Trötter

2006-12-22T13:54:00.000+01:00

Min kropp är så trött, så trött efter de senaste veckornas alla ansträngningar. Dålig på att träna har jag varit också. Därför vill jag helst inte förflytta mig så många meter. Ikväll ska jag träffa Naouras men sen ska jag nog inte lämna Kista innan jag åker tillbaka till Malmö.

Hjärnan börjar däremot återhämta sig, den är alltid lite piggare än kroppen (tack och lov?), häromnatten drömde jag om Sören Åkeby och det är gott tecken. Nu ska här jobbas!

Annika var snäll och hade naturligtvis en hel drös (fem sidor!) bra och ganska svåra frågor men jag tycker nog det gick bra. Rorligt var det också. Idag ringde de igen så fick jag förklara varför Malin Moström egentligen har valt att sluta med fotboll.

Förresten finns det säkert någon som undrar varför jag aldrig skriver om sport här. Det är ett medvetet val kan jag meddela.

Ganska tråkig har den här bloggen blivit också men jag orkar inte riktigt engagera mig, snart kommer den i ett nytt utseende och då blir nog allt lite annorlunda.

Tråkblogg

2006-12-21T09:23:00.000+01:00

Lite sorgligt var det att inte få åka hem till Dalen och mötas av en jublande oboy-drickande Klara i köket när tåget väl rullat in på centralen. Men men. Att åka hem till mor och far är också trevligt.

De senaste dagarna har jag varit på inskolning på Sydsvenskan. Så har det känts i alla fall. Har kommit dit, kollat mailen vid en lånedator, ätit lunch, snickesnackat lite, styrt upp praktiska grejer, läst tidningar. Åkt hem igen efter några timmar, med julklappar och annat kul med mig. Bland annat har jag fått en maskot av Åke. Hoppas den ger mig tur.

Idag ska jag göra något jag inte riktigt vågar skriva om, för jag är inte säker på att jag vill att folk lyssnar. Jag ska vara gäst hos Annika Lantz. Kul! Men läskigt. Undrar vad hon har för svåra frågor på lut.

2006

2006-12-20T17:57:00.000+01:00

Jag härmar Klara och gör en sån här.

2006
1. What did you do in 2006 that you'd never done before? Jag började frilansa på heltid och lyckades faktiskt försörja mig.
2. Did you keep your New Year's resolutions, and will you make more for next year?: Jag brukar inte ge några nyårslöften. Inte i år heller.
3. Did anyone close to you give birth? Min morbror fick lilla Ella! Det var mest avlägsna babysar i år.
4. Did anyone close to you die?: Nej.
5. What countries did you visit?: Tyskland tror jag var det enda landet. Tyvärr inte Spanien, det var en miss.
6. What would you like to have in 2007 that you lacked in 2006?: Semester! Och en romans kanske.
7. What dates from 2006 will remain etched upon your memory, and why?: Den dag jag fick veta att jag fick jobbet kanske, men det har jag ju redan glömt. Likadant med den dag Ola och jag blev klara med uppsatsen.
8. What was your biggest achievement of the year?: Först blev jag klar med min magisteruppsats, sen jobbade jag med fantastiskt mycket roliga grejer på Latifeh som utvecklade mig på många sätt, sen fick jag ett fantastiskt roligt heltidsjobb som jag ALDRIG trodde jag skulle få. Mm, det var ett bra år ur jobbsynpunkt.
9. What was your biggest failure?: Jag jobbade kanske lite väl mycket? Men jag kan inte säga att jag begick några större misstag. Hybrisvarning.
10. Did you suffer illness or injury?: Inte så farligt. Lite feber och sånt här på slutet bara.
11. What was the best thing you bought?: Min lägenhet.
12. Whose behaviour merited celebration?: Älsklingarna på Möllan. För att de alltid, alltid är de bästa. Och Naouras.
13. Whose behaviour made you appalled and depressed?: Svårt. Men en person jag står väldigt nära var väldigt dum mot sig själv det här året, det är nog det som gjort mig mest ledsen i år.
14. Where did most of your money go?: Tågbiljetter känns det som. Men det var nog en hel del kläder också. Och en och annan utekväll såklart.
15. What did you get really, really, really excited about?: Allt roligt jobb jag haft. Och alla nya fina människor jag lärt känna. Det har varit inspirationens år på många sätt.
16. What songs will always remind you of 2006?: Sommaren: Sergio Mendes. Vintern: Asha Ali. Våren minns jag ingen musik från. Inte hösten heller.
17. Compared to this time last year, are you:
i) ...happier or sadder?: Gladare, de här dagarna för ett år sedan var jag lite "tillbaka-i-Sverige-deprimerad". Precis innan dess var jag mycket lycklig.
ii) thinner or fatter?: Smalare. Jag var ju precis hemkommen efter tre månaders socker+stekt ägg+smält ost+caipirinha-diet då...
iii) richer or poorer?: Rikare.
18. What do you wish you'd done more of?: Rest och vilat.
19. What do you wish you'd done less of?: Nojat under hösten. Jag tror faktiskt inte heller att det är bra att arbeta så mycket som jag har gjort i år även om det varit sjukt kul nästan jämt.
20. How will you be spending Christmas?: Med familjen i Kista.
22. Did you fall in love in 2006?: Nä inte direkt.
23. How many one night stands?: Det är inte officiella siffror.
24. What were your favourite TV programmes?: L-word! Nästan det enda jag såg på tv.
25. Do you hate anyone now that you didn't hate this time last year?: Nej jag tror faktiskt inte att jag hatar så många.
26. What was the best book you read?: Kanske "Montecore". Har så svårt att minnas vad det var jag läste i år. Svårt för såna här listor överhuvudtaget. Jag får kanske återkomma.
27. What was your greatest musical discovery?: Tja, upptäckt och upptäckt, men det var fint när Ashas skiva kom ut.
28. What did you want and get?: Jobbet!
29. What did you want and not get?: En kärlekshistoria.
30. What was your favourite film of this year?: Såg jag några filmer? Inga som gjorde några större intryck uppenbarligen.
31. What did you do on your birthday, and how old were you?: Jag och Naouras hade fest hemma hos henne när jag fyllde 24.
32. That one thing would have made your year immeasurably more satisfying?: Jag hade ju som sagt gärna velat bli kär men jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt år ändå.
33. How would you describe your personal fashion concept in 2006?: Klänning! Och så lärde jag mig lägga rouge.
34. What kept you sane?: Vännerna.
35. Which celebrity/public figure did you fancy the most?: Oj det var svårt. Vet inte.
36. What political issue stirred you the most?: Sverigedemokraterna i Skåne.
37. Who did you miss?: I januari: typ alla jag känner. Resten av våren: De där i Amerikat. Sommaren: Naouras i Stocken. Och över hela året: Sussie i Tyskland.
38. Who was the best new person you met?: Sambosarna i Dalen, och så Machobabysarna. Åh, vilka guldkorn.
39. Tell us a valuable life lesson you learned in 2006: Jag tror att jag trots att jag jobbade så mycket lärde mig värdera och utnyttja min fritid bättre. Jag maxade utdelningen på dygnets timmar kan man kanske säga. Samtidigt blev jag väldigt bra på att vara ensam också, det är en fin balansgång där som jag blev ganska bra på.
40. Quote a song lyric that sums up your year: Åh, nä, det tänker jag inte.

Kommentar: Arbetet har helt klart stått i fokus det här året. Sorgligt? Nej, det tycker jag nog inte, det har varit så sjukt roligt. Men det är förstås både bra och dåligt, utvecklande på samma gång som jag skulle bränna ut mig om jag fortsatte på det här sättet. Men nu går jag ju in i den fasta anställningens värld med betald semester osv. Socialt har det också varit ett jättebra år, även om det började dystert i ett tomt Malmö. Jag har mått väldigt, väldigt bra det här året, förutom en liten dipp under hösten när allt var så osäkert och jag bara hoppades och blev lite knäpp på kuppen.

Tillbaka

2006-12-18T18:32:00.000+01:00

Jag är sannerligen tillbaka på Möllan. Det är allt jag kan säga efter den här helgen. Måste göra som Djurgårdsklacken (även om de naturligtvis aldrig skulle uttrycka sig såhär): Vi är inte Stockholm!

Och lägenheten är så fin, så fin, den är inte vad somliga skulle kalla "ett ståndsmässigt boende", som samma somliga anser att jag borde ha nu när jag har en fin anställning, men den är min och bara min och allt som är i den är vackert.

Det enda som stör en smula är att cykeln och lådan med kastruller glömdes kvar i Dalen. Jag kan alltså varken förflytta mig eller laga mat och det är ju inte så positivt. Men det ordnar sig. Ikväll till exempel ska jag promenera till en restaurang och äta där, för att fira Rebeckas bemärkelsedag.

Flytta

2006-12-14T23:34:00.000+01:00

- Jag vet att det är reaktionärt, men jag kan inte motstå det. Det är ju så vackert, sa Gatu-Hasse Hansson, min gammelfarbror (Liss-Hasse kallad, eftersom alla, och då menar jag ALLA män från Gatu-gården i Östbjörka hette Hans Hansson) om fina mässingsljusstakarna, porslinet, glasen, tavlorna.

Jag känner likadant. Visst är det lagom småborgerligt. Men det är ju så vackert! Därför fick jag alla hans saker, eller nåja, de jag ville ha åtminstone. På vår tour genom Dalarna som började på en bilskrot i Avesta och slutade med granhämtning under stjärnorna i Hästberg (Och vilka stjärnor! Nästan som i Itaberaba, Bahia, lite drygt ett år sedan.) fyllde pappa och jag sakta men säkert bilen med vackra ting jag ska ha i mitt nya hem.

Farmor var nöjd med lunchen från Restaurang Anna som nu är kinesisk lunchrestaurang.
- Det här är lyxmat för en kontorsslav, sa hon och skrattade så hon kiknade medan hon tuggade i sig wokade grönsaker och jätteräkor.
Till saken hör att min farmor aldrig varit i närheten av att ha varit någon kontorsslav, sin insats på arbetsmarknaden gjorde hon på Rättviks Bibliotek, fyra timmar om dagen med början på sextiotalet. Efter en stund började hon prata om amerikabåten som snart skulle komma. Klar emellanåt, virrig andra stunder, alltid med samma underbara humor.
- Anja-lissla, sa hon sen och fällde en tår. Det blir många tårar nu, när munnen inte alltid förmår formulera vad hjärtat känner.

Och även den här resan ser ut att ha ett slut. Mitt rum är tomt, kvar står bara möblerna i väntan på flyttgubbarna som kommer imorgon bitti. Nu börjar det roliga med flytten, det som är frakten, öppnandet av nya dörren, uppackandet, pizza och öl med alla vännerna. Ett helt nytt hem. Mitt eget. Med undantag för två fyramånadersperioder blir det första gången jag bor ensam.

Jag vet att jag kommer att älska det. Men jag vet också att jag kommer att sakna mina fina sambosar.

Värmechock

2006-12-12T14:42:00.000+01:00

Jag vet att ämnet är aningen uttjatat, men: det är den 12 december och jag har samma stövlar som jag hade i maj. Det börjar kännas lite obehagligt, även om jag gillar mina stövlar.

- Fett soft med klimathot, sa brodern och pekade ut över Ärvinge BP: kidsen spelar fotboll i t-shirt vid lucia, det gjorde inte vi. Snart behöver vi inte åka till Thailand över jul för att få lite värme.

I Dalarna går tydligen inte björnarna i ide, enligt min dalarapportör här i huset. Inga björnungar i vår.

På radion spelar de "Be mine". Inte för att det har med saken att göra. Men jag älskar verkligen Robyn stundtals.

Kista i mitt hjärta

2006-12-11T13:56:00.000+01:00

Kista, ja. Årliga glöggbjudningen för alla Kistavännerna hos mina föräldrar i lördags. Alla gamla kändisar, samlade i radhuset, berättade och uppdaterade om vad som hänt med dem och barnen det senaste året. Dagen efter kom grannen från Helsingörsgatan över till frukost, det var glatt och uppsluppet som vanligt och vi pratade om att hon funderar på att flytta, mina föräldrar leker ibland med tanken och jag kände så starkt NEJ NEJ, ni ska alltid finnas här. Jag vill alltid kunna gå biten från tunnelbanan, svänga ner mellan skolan och dagiset, se fotbollsplanen, fältet och Rinkeby vid horisonten, det grå huset. Gå upp på den stenlagda gången och veta att det är hemma. Det här är tryggheten. Att de här människorna finns i Kista och kan påminna mig om det som var. De är lika viktiga som släktingar. På många sätt har de varit mer delaktiga i min uppväxt. Och vi pratade om hur många i min generation som älskar Kista på samma sätt som jag, hur många som väljer att flytta tillbaka när det blir dags att skaffa egen familj. På Kvarnbackaskolan har de första barnen till människor uppväxta i Kista börjat.

Själv var jag så nära att flytta till Akalla i höstas, men hejdade mig och nu blir det ju Malmö. Vad blir mina barns Järvafält? Kommer de att prata skånska? Kommer de någonsin att få åka pulka (i Malmö finns varken backar eller snö)? Får jag överhuvudtaget några barn? Hur länge blir jag kvar i Malmö?

Jag är lite sentimental, lite blödig, jag vet, jag blir alltid sån när det är dags att flytta. Can´t help it.

PS: Akalla tillhör alltså (tillsammans med Husby och snart även Rinkeby) Kista Stadsdel. Ligger lite längre ut på tunnelbanelinjen bara. För alla som inte är helt haj på blå linjen.

Tonårstankar

2006-12-10T23:46:00.000+01:00

Mitt rum finns inte längre. Jo, rent fysiskt finns det naturligtvis, men jag finns inte längre i det. Det är flickrummet i Kista vi pratar om, mitt lilla, lilla rum, fullt med saker och damm. Successivt har det tömts på mina saker genom åren, nu finns inget kvar.

Jag är en samlare. Det gör mig både glad och ledsen i såna här situationer. Det är så mycket att gå igenom, oändligt antal lådor, kuvert, plastmappar, tidskriftssamlare. Där finns mycket skit men också en hel del som jag är så glad över att ha sparat. Sedan jag var ungefär åtta: varenda brev, anteckningsblock, lapp med funderingar. Det har blivit en del. Massa tidningsutklipp och minnesprylar från olika tillfällen. Ett hel uppväxt att gå igenom. Det görs inte på en eftermiddag, det är klart, och det kan kännas frustrerande. Men den frustrationen vägs upp av det fantastiska i att titta rakt in i det liv jag levde för fem, åtta, tretton år sedan och få en röst rakt därifrån.

Vad händer nu? Då skrev jag allt på papper, nu finns det mesta i datorn. Hur ska det bli nu när jag byter dator till exempel, kan jag ta med mitt gamla mailprogram? Eller är allt förlorat? Från min gamla dator som jag hade när jag gick i gymnasiet har jag en massa sparat på disketter, vågar inte ens försöka öppna dem. De funkar säkert inte och då är allt borta. Jag lever hellre i ovisshet.

Och nu lever jag helt annorlunda. Rummet jag bodde i tills jag fyllde nitton är lika stort som balkongen i min nya lägenhet. Det är också en tanke att förlika sig med, inte helt enkel.

Regn i Lilla Japan

2006-12-05T08:06:00.000+01:00

Det regnar verkligen i Gbg. Men det är inget riktigt regn, det här är en filminspelning och det vi får i ansiktet är egentligen bara helt vanligt kranvatten, säger Ullis och fnissar lyckligt. Som om det skulle göra någon skillnad när det kommer vatten från alla håll och vi hetsar genom Hjällbo, klockan är bara lite över sju och vi har mina tunga väskor att släpa på.

Dessutom verkar det regna extra mycket i Hjällbo. Det sa Martin och det stämde igår, så fort jag steg av spårvagnen vid Brunnsparken hade det slutat regna. Det är som i något av Lars Åbergs debattinlägg om Rosengård, där regnar det ju också alltid över barnen och betongen.

Nåja. Bra dagar. Visserligen matt efter sjukdom, men Ullis har tagit hand om mig. Vi har lagat mat och ätit, druckit vin och suttit på inglasade balkongen under fleecepläden, firat första advent genom att lyssna på gudstjänst från Jönköping och äta julvört. Nu har hon åkt till skolan i Borås och jag har två timmar på centralstationen att slå ihjäl. Tur att jag har ett jobb. Och en blogg.

Jag tycker om Gbg. Trodde inte det. Men det är trevligt här, gatorna är stora och sluttar, det finns backar och torg och människorna pratar inte alls så mycket göteborgska som jag alltid tänker att de gör. Jodå, jag har varit här förut men mest över en natt för att se en fotbollsmatch eller något annat sportrelaterat, de enda gångerna jag har varit här en längre tid var på Gothia Cup sommaren mellan sexan och sjuan samt klassresan i nian. Då bodde vi i Angered, i en slags lägenhetshotell. Vi var sentimentala, åkte Paddan och grillade korv vid vattnet (vid Bergsjön? heter det så? Bergsjön ligger ju där nånstans har jag förstått). Ingen söp, det gjorde vi liksom inte i min klass. Utan att för den sakens skull vara några superpräktiga ungar (eller jag var väl ganska präktig gissar jag).

Vi sover i Little Japan. Lägenheten är som en sommarstuga sa Martin en dag, för det enda man kan göra är att äta och läsa. Dessutom finns inte så många möbler, i vardagsrummet bara en plastträdgårdsmöbel och en färgglad ljusslinga. Däremot en kall glasveranda (nåja, inglasad balkong) och radio att lyssna på. Ullis sover i köket och nu när jag är här breder vi ut soffkuddar så att de täcker hela golvet och där sover vi, under varsin filt intill spisen. Det är det som är Little Japan.

Pingis

2006-12-02T00:04:00.000+01:00

Jag har en pingisboll i halsen. Linnea säger att det bara är lymfkörteln som hindrar förkylningen att ta sig ner i kroppen. Jag vet inget mer än att det gör ont hela tiden. Idag vägrade jag ändå vara sjuk och gick på lite möten i Bredäng. Sen var det machomysmiddag hos Melina. Vi är verkligen sjukt gulligullmysiga. Nästan äckligt.
Melina har utsikt över Globen, hon tycker att jag ska vara avundsjuk på henne eftersom hon hör när det blir mål på Söderstadion. Egentligen blir jag mest avundsjuk för att hon kan se Globen skifta färg som den så fint gör nuförtiden. Idag till exempel, var den med ens helt regnbågsfärgad.
- Titta, böggloben, vrålade plötsligt Aida.

Jag måste packa. Sen sova. Imorgon ska jag till Göteborg. Tre personer jag ser mycket fram emot att träffa: Ullis, Kristofer, Carina. Sen inleder Åke och jag vår julbordsturné landet runt på måndagskvällen. Jag börjar känna mig som Sanna Nielsen.

Äh, jag överdriver lite såklart. Egentligen är det bara två PK-debatter plus julbord och glögg vi ska vara med på. Men ändå.

Dessutom är jag inte alls särskilt pepp på julen.

Sen blev jag lite sentimental och började tänka på kul saker vi gjorde i våras, läste på machobloggen om hur det var i juni när Melina och jag bevittnade en brat med solfjäder på Max som kallade folk för fitta till höger och vänster. De som befann sig till höger och vänster tyckte dock bara att detta var underhållande och att det inte alls var ett så tokigt smeknamn, vilket naturligtvis provocerade den tjusige herren ännu mer.

Men nu måste jag verkligen sova. Annars blir jag aldrig av med pingisbollen.

Det här har verkligen blivit en dagboksblogg. Det är lite trist, det var inte meningen från början. Å andra sidan är det mest mina kompisar som läser, och det kan ju kanske vara kul att veta vad jag gör. Eventuellt.

Maten räddar alltid

2006-11-30T14:01:00.000+01:00

Jag sätter verkligen all tilltro till mat. Typ: så länge man bara kan äta är man aldrig riktigt sjuk. När matlusten återvänder är man på väg upp igen och äter man bara lite då kommer krafterna tillbaka. Jag har precis ätit tortellini och låtsas att jag strax är frisk igen. För det är ju så förbannat tråkigt att vara sjuk och svag och inte kunna ta sig för något. Nu kan jag i alla fall tänka någorlunda, värre var det imorse, då trodde jag att någon hade tagit min hjärna ifrån mig.

Feber på tåget

2006-11-29T20:22:00.000+01:00

Jag har feber. Jag har åkt tåg hela dagen. Tur att Asha Ali finns. Vi gick i samma skola på gymnasiet, hon två år över mig, och varje gång esteterna skulle uppträda var hon höjdpunkten. Nu har debutskivan kommit och hon är grym. Roligt när det går bra för folk man har växt upp med, som man då trodde skulle bli stora. De flesta gissar man ju fel på, men några når hela vägen. Bojan Djordjic är mitt andra exempel. Fast vi var mest osams. Kistas två största egon i parallellklass möttes varje rast på fotbollsplanen. Kunde inte gå annat än illa. Men men, poängen här var att Asha räddade tågresan idag. Lyssnade oavbrutet i mina dimmor. Nu är jag hemma i Dalen igen, Klara mötte mig med stora kramen och all entusiasm i världen.

Snabba papper

2006-11-27T22:59:00.000+01:00

Idag satte jag en sorts rekord. Inom loppet av en timme skrev jag under två papper som innebar att jag håvade in ungefär tvåhundra gånger fler vuxenpoäng än jag redan har: anställningskontrakt och köpekontrakt av en lägenhet. Min lägenhet. Med inkaklat badkar, funkiskök och inglasad balkong i söderläge. Originalparkett från femtiotalet och nymålade vita väggar. Nära mina fina vänner och på cykelavstånd till jobbet.

Ibland blir jag nästan lite rädd för allting. Saker och ting händer onekligen ganska snabbt.

En rar historia skrev Olsson igår. Ja, det har verkligen varit en egoblogg det här, de senaste dagarna. Men när man blir så fint omskriven måste man få skryta litegrann. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska kunna kommentera det hela, alla försök blir bara platta. Mats Olsson är en väldigt fin och omtänksam människa. Och alltså min största idol och inspiratör när jag var tolv år gammal. Det gick alltså så långt att jag hade hans krönika från bronsmatchen 94 upptejpad på väggen i mitt flickrum. Jag var otroligt glad och smickrad då, den dag när han ringde upp mig, och idag är jag bara, ja, jag vet som sagt inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är fint.

Bilden är förresten väldigt lik. Rasmussen har till och med fått med att jag ofta skelar lite på bilder. Och när jag blir berusad.

Talande frånvaro

2006-11-27T10:21:00.000+01:00

Talande för problematiken idrottsrörelsen måste ta itu med: det kom inte en enda människa till paneldebatten i lördags. Trots jag vet inte hur många tusen personer på mässan. Jag vet inte om det behöver kommenteras ytterligare. Men visst finns det arbete att göra.

Sportsnack

2006-11-24T09:00:00.000+01:00

Såhär funkar det i sportvärlden: Gunnar Brink på Radiosporten i Malmö ringer mig.
GB: Det här är ett långskott, men är du i Malmö på lördag?
AG: Nej, det är jag inte, men det var inte ett så jättelångt skott, jag är i Malmö på söndag.
GB: Okej, då var det snarare ett stolpskott. Stolpe ut.
AG: Ja. Tyvärr.

Trötter

2006-11-24T00:14:00.000+01:00

Ahh, vad mycket jobb som är kvar att göra, trots att jag lyckats lägga ut större delen av det jag hade på andra. Jag orkar inte. Nu när jag vet att jag egentligen kan vara ledig och börja tänka och fokusera på allt roligt som komma skall orkar jag verkligen inte. Jag vill bara åka till den där stranden nu.

Och fyinihelvete vad dåligt det gick ikväll. Stackars alla sdshockeyläsare. Jag klantade mig som tusan. Bättring utlovas.

Alla som är intresserade av idrott och integration bör ta sig till Stockholmsmässan och Träningsdagarna på lördag kl 12 förresten. Där leder jag en diskussion om föreningsverksamhet i miljonprogramsområdena mellan Hodan Siid-Ahmed, allsvensk fotbollsspelare i KIF Örebro, Marino Miskulin från Sisu Idrottsutbildarna och Amanch Ranchber, ordförande i Rinkeby/Tensta Internationella FK. Det blir nog väldigt intressant och roligt.

Sen måste jag ju skaffa en lägenhet också. Och flytta. Alla mina grejer. Igen. Men sen ska jag inte röra mig en tum på många, många år.

Skönsång i Bredäng

2006-11-22T17:39:00.000+01:00

Jag är i Bredäng. Vi äter tårta och Zanyar har guldslips (ingetdera är för min skull dock, världen kretsar tyvärr inte alltid kring mig). Dan är mästaren på nya ramsor och sjunger

Ingen slips för Zanyar Adami
Ingen slips för Zanyar Adami
Han är inte fin
Ser ut som ett svin
Ingen slips för Zanyar Adami

Det bara kommer, som på beställning. Häromdagen fick jag den här ramsan mailad till mig i slutet av ett mail om något rep:
(melodi: Vi är från Stockholm...)

Vi älskar genus
Och jämställdheten
Vi dricker bira
och vi har smink
Vi hatar könsroll
vi hatar noll-koll
Men vårt genus, älskar vi så högt.

Sha la la laaa laaaaaa....

Snart öppnar siten www.danärfantastisk.se

Jag kommer saknar de här fina barnen.

So much love

2006-11-22T13:01:00.000+01:00

Så mycket kärlek de senaste dagarna. Så många snälla mail, sms, telefonsamtal från vänner, kollegor, läsare. Igår fick jag blombud för första gången i mitt liv.

Det har naturligtvis kommit en del sura kommentarer. Men jag måste säga att det är kul att folk bryr sig så mycket. Och när människor man respekterar skriver sånt här om en, och när ens läsare skriver såhär så kan man inte bli annat än varm i hjärtat:

"Du säger i tidningen att det kommer att bli tufft att ersätta någon som Åke och det kan jag hålla med om. Men du behöver inte vara orolig du kommer att klara detta utmärkt precis som en Ronaldo eller Ronaldinho inte behövde vara nervösa för att efterträda Romario som stjärna i Brasilien– det jag menar har man bara talang så kan det inte gå annat än bra."

Mina fina gubbar. Snart ska vi få mötas till frukost varenda morgon.

Jajemän

2006-11-21T23:04:00.000+01:00

Ja. Så blev det alltså. Jag fick det där jobbet, det allra roligaste jag skulle kunna tänka mig. Kanske ett av de svåraste också - men utmaningar är bra.

Jag ska alltså bli Sydsvenskans nya sportkrönikör när Åke Stolt går i pension vid årsskiftet. Det är galet. Det är det. Det svindlar ganska ofta dessa dagar. Men framförallt är det fruktansvärt roligt.

Jag tänker inte skriva någon programförklaring eller gå in närmare på hur och vad jag kommer att skriva om, det visar sig i sinom tid.

Ni som träffar mig regelbundet vet att jag har varit lite stirrig under hösten. En av mina nyare bekantskaper sa "jaha, jag trodde det hörde till". Det gör det alltså inte. Ni som bara läser bloggen har sett att det inte funnits särskilt mycket intressant att läsa här på sistone. Jag har haft lite svårt att fokusera bara. Antar att det lätt blir så när så omvälvande saker sker i ens liv.

Malmö

2006-11-19T12:49:00.000+01:00

Så mycket värme och kärlek och glädje och vänskap och skratt, som ett enda stort hurra, hela helgen.

Finaste staden

2006-11-18T16:47:00.000+01:00

Malmo är vackert! Alla bästisarna är här och Möllan visar upp allt det bästa som finns. Igår var jag på fest i Aktivitetshuset. Det är alltid stödfest där, det känns verkligen som deja vu varje gång jag kommer hit eftersom jag ofta tar en öl på Sapla i något trevligt sällskap i veckan och då får en flyer om en stödfest på Aktivitetshuset. Igår gick vi alltså verkligen dit. Lite skeptisk först men det var ett lyckokast. Naturligtvis var jag ensam om att ha läppstift, guldklänning och stövlar. Ingen annan hade ens en av de sakerna. Hitkavalkad och vi dansade hela natten och eftersom Malmö är det bästa stängde det aldrig utan vi fick gå hem när vi var utmattade och hungriga. Promenad genom fina industriområdena och ja, Malmö är vackert.

Idag blev det långpromenad med Ullis och Åsa och nu är det dags att laga mat. Det är bara så mycket disk överallt, det är trist.

Fisken har fest ikväll och imorgon tar jag i vanlig ordning morgontåget tillbaka till Stocken. Härligt. Men det är en lyx att få vara så mycket på två ställen och slippa välja helt. Det finns så mycket bra både här och där.

Ja, jag är jättetråkig nu. Men jag har inte så mycket mer att säga för tillfället. Mer än att allt är kul och bra.

Reggaeton till lunch

2006-11-13T17:25:00.000+01:00

Idag åt jag lunch i Bredäng. De spelade hela Daddy Yankee-skivan. Jag ska nog alltid äta lunch till reggaeton hädanefter. Sen bytte de till Modern Talking. Inte alls lika bra, men intressant blandning ändå.

Det är tråkigt att förlora sin mobiltelefon men roligt att skicka ut massmail, be alla skicka sina nummer och sen få svar från en massa folk man inte hört av på ungefär tusen år.

Gud vad jag inte pallar skriva om något intressant idag. Ska nog dra på mig mysbyxorna, sätta mig med datorn framför tv:n och jobba lite med Fotbollsgalans alla fantastiska tacktal som inspiration. Tror på Tobias Linderoth och Caroline Jönsson ikväll.

Dan är genus, tjalalalala.
Dan är inte här, tjalalalalala.
Livet blir onekligen mycket roligare när det kan ackompanjeras av en fotbollsramsa för varje tillfälle.

Äh, vem bryr sig? Hejdå.

Ingen mobil längre

2006-11-11T03:47:00.000+01:00

Fan. Jag blev av med min telefon ikväll. På East såklart, som alla andra. Borde ha lärt mig en läxa. Alla som känner sig manade: ring på min hemtelefon. Eller maila mig på anja snabela tidningenmacho.se (försöker undivka spam) så hör jag av mig. Ska försöka styra upp det här imorgon, men man vet ju aldrig hur det går.

I övrigt en mycket lyckad kväll med både söder och Stureplan, småfinisar och gammelbästisar, och imorgon är det alltså fest i Sveriges mysigaste kollektiv (ja, jag vet att Dalen står i hård konkurrens med Nobel). Och så har ju solen skinit idag. Bara en sån sak.

Alltid mamman

2006-11-08T17:43:00.000+01:00

Okej, jag vet inte riktigt varför det blir såhär. Men det verkar som att jag utstrålar någon slags urmoderlighet. Stina och Klara som jag bor med hade precis följande diskussion på msn (att vi bor i samma lägenhet och pratar med varandra över msn är något vi kan diskutera en annan dag) om vår lilla familj här i Dalen:

klara säger:
du är typ pappan -händig, anja är mamman - duktig med mat och snäll och GO, valdemar är typ storebrorsan som inte flyttat hemifrån än fast han är ganska gammal som gnäller på typ avgifter och tv-licens, jag är barnet som gillar pannkakor med grädde i och rosa leksaker och emma är utbytesstudenten/adoptivbarnet som är lite av en ungdomsbrottsling som vi tar hand om för att vi är så snälla
stinky säger:
haha, gud vilken bra beskrivning, precis så är det!
stinky säger:
särskilt valle som storebrorsan hehe
stinky säger:
åh... mamma anja

Varför blir jag alltid mamman i alla sammanhang? Jag fattar inte. I Malmö går jag under namnet Mama Gatu. En gång ropade till och med Sparven "Mamma" efter mig när vi var ute, men då sa jag ifrån. Där går gränsen.

Undrar hur jag blir om jag får barn på riktigt?

Solen, kom tillbaka

2006-11-08T14:54:00.000+01:00

Om det bara inte vore så mörkt, jag förstår inte vad vi har gjort för att förtjäna mörkret. Nu är snart solen nere, måste gå ut nu, måste få lite dagsljus, jag blir knäpp härinne på min kammare.

Jag älskar läktarkultur

2006-11-08T13:57:00.000+01:00

Det var så fint på Råsunda i söndags. Och det handlar inte om att det var på just Råsunda och AIK som spelade, jag får samma rysningar oavsett om det är Söderstadion eller Malmö Stadion jag sitter på. Pojkarna som sjunger tillsammans, pojkarna som har klippt och klistrat och pysslat i veckor för att fixa ett riktigt fint tifo, pojkarna som älskar sitt lag så otroligt mycket och som får göra allt det där tillsammans med andra som älskar lika mycket. Ibland önskar jag att jag också kunde älska på det sättet. Att det fanns ett lag som var mitt. Jag tror att det är bra för människor att älska så djupt och hitta ett sätt att kanalisera den kärleken. Många säger att fotbollssupportrar är fattiga människor, jag tycker tvärtom. Sen behöver naturligtvis alla männsikor lite självdistans och förmågan att sätta sina egna intressen i perspektiv till andra saker i livet. Men det gäller verkligen inte bara fotbollssupportrar.

Och jag tror att det är bra att få utlopp för aggressioner och hatiska känslor också, så länge man håller sig inom ramarna och spelreglerna. Och inte slår sönder varandra, stormar planen, avbryter matcherna och gör andra farliga saker.

Fotbollsramsor är dessutom ofta otroligt intelligenta. Som bästa Djurgårdsramsan som går ut på att man räknar upp allt man inte är (typ "för korta byxor, stånd i duschen") och sen avslutar med: "Vi är inte AIK". Det är hela den västerländska kulturen sammanfattad i en fotbollsramsa. Visa vem du inte är, så vet vi vem du är. Allt bygger på motsatser, och att visa på det som är motsatt en själv. AIK-arna hatar den ramsan och jag förstår dem.

En sak hatar jag dock mer än något annat. Jag klarar inte av horramsorna. Det finns få saker som gör mig så illa berörd som en hel klack som skriker "sålt sig som en hora, han har sålt sig som en hora". Hororna befinner längst ner i våra hierarkier, det är dem vårt samhälle ser ner på mest av allt, ständigt sparkar och spottar på. Jag hatar att behöva bli påmind om den ordningen när jag går på fotboll.

Men i söndags, på Råsunda, hörde jag inte den ramsan en enda gång. Då var det bara kärlek i luften, besvikelse när Elfsborg gjorde mål, men gränslös kärlek och stöttande när AIK till slut hade vunnit matchen men förlorat guldet. Och det var så vackert, så vackert, trots att jag trodde tårna skulle frysa till is i näbbstövlarna.

Vad jag ska tänka på nu fram till april vet jag inte. Våga inte säga Royal League.

(Och naturligtvis vet jag att det finns en och annan tjej i klackarna också, men det är klar majoritet män och det finns få ställen i vårt samhälle där det är legitimt för män att pyssla, hitta på gulliga ramsor och mysa tillsammans på samma sätt. Det är en del av det som gör allt så fint. Det kan ju vara lite knepigt att vara en pysslande myskille annars.)

Rodd

2006-11-08T13:51:00.000+01:00

Jag hatar att rodda, jag bara ringer och ringer, försöker hålla reda på vilka som svarat, vilka som är på lunch och semester och är snälla och sura. Så mycket energi går åt till att bara få tag på dem man eventuellt ska intervjua. Önskar att de bara kunde sitta på ett kafé och vänta några dagar efter att jag har tänkt tanken på att jag vill prata med dem.

Men det är lyxproblem förstås. Bara så förbannat tråååkigt.

Vinter på Möllan

2006-11-02T14:08:00.000+01:00

Det finns en särskild sorts regn i Malmö. Det är ett lättare regn än vanligt regn, dropparna är små små och finns i hela luften, de kommer från alla håll och först kännner man dem inte riktigt men snart inser man att man blir blöt överallt. Naturligtvis kommer det i kombination med blåst eftersom det alltid blåser i Malmö. När man har varit i stan ett tag vänjer man sig vid det. Men när man precis klivit av tåget efter några månader på annan ort känner man det direkt.

Det finns en särskild slags vinteroväder i Malmö. Det är när det är fyra plusgrader och blåser något överjävligt samtidigt som det kommer nederbörd. Detta resulterar i snöstorm med blötsnö i sidled som smälter till stora vattenpölar när den når marken, om den når marken, större delen fastnar i oskyldiga människors kläder.

Vi lever i en hemlis, sa Ullis en gång och det är så sant. Nu bor varken jag eller hon kvar här men jag är på besök, sitter i köket på Nobel och allt är precis som vanligt men ändå annorlunda. Mina saker är borta, även om mitt namn fortfarande står på dörren. Ola bor i mitt rum. Jag gör samma saker som alltid: hänger på Julias jobb, lyssnar på Fiskens upprörda utläggningar över den nya regeringen och den svenska alkoholpolitiken, lagar mat åt flickorna, dricker öl på Sapla, går en promenad runt Pildammarna, handlar billiga grönsaker på giftsvampen, tar en fika på Simpan. Jobbar lite emellanåt, i studiecellen på Nobel. Gör allt det där som jag gjorde när jag också bodde här bubblan. Skönt att känna att det där regnet är precis lika vått som alltid, skönt att dimpa ner i sitt gamla sammanhang och bli lite omhändertagen.

Min pony

2006-10-31T00:33:00.000+01:00

K letade fram min pony på nätet, MIN pony, den som jag fick när jag var kanske fyra eller fem, bröllopsponyn som var den finaste man kan tänka sig. Titta bara.

Tänk att jag fick en så fin pony, med skor och allt! Titta på hennes blick, regnbågsmanen, hennes hållning, K säger att hon har en ödmjuk hållning och det stämmer banne mig. Jag älskade min pony, och jag älskade mina barbiedockor. Jag var helt fascinerad av hur vackert allting var, hur mycket kläder barbiedockorna hade, min pappa byggde stall åt hästarna och jag och min bror ställde upp böcker som väggar i de gigantiska hus vi byggde på helgförmiddagarna. Det var tider det.

Sen satt K på badkarskanten och tvättade sina nya poniesar, gjorde maninpackningar med balsam och kammade och lockade deras manar. Nu är de jättefina.

K sa tidigare idag, när vi åt lunch (hon plättar med hallonsylt och grädde på flaska, jag havregrynsgröt), att jag gör många vuxensaker. Ja. Allt beror ju helt klart på vad man jämför med.

Mölledalen

2006-10-28T14:08:00.000+02:00

- Vi bygger Möllan i Dalen, sa Emma som nu har hittat ett rum i ett kollektiv på Täppgränd 30 meter härifrån. Klart vi ska!
Mölledalen låter så fint, lite som Mumindalen.

Och när vi nu ändå är inne på Möllan så har ungarna där fått sitt eget internetforum, det är ju tur, så att den sociala kollen och skvallret inte behöver ha några som helst gränser. Men vafan, jag har såklart skaffat en identitet där, så utflyttad jag är. På tisdag ska jag åka dit, det blir mysigt. Jag saknar verkligen min lilla familj där när jag inte får vara med den.

Här är Emma och jag i cylinderhatt för några veckor sen. Det är såklart hon som har tagit bilden, den och mycket annat fint.

Även den här bilden har hon tagit, på mig och Stina och fina himlen en söndag på bron mellan Skanstull och Gullmarsplan för några veckor sen. Sjukt duktig är hon, och kul att hon flyttar hit nu.

Jag älskar Dalen.

Står tiden stilla?

2006-10-26T10:07:00.000+02:00

Är det verkligen en ny dag idag? Var inte Ekots huvudnyheter misslyckad narkotikapolitik, eventuell filmning vid Estonia och Riksbankens höjning av räntan igår också?

Dessutom hade Svd igår en artikel om något brott mot en kvinna, som endast illustrerades av en frimärkesbild på advokaten Elizabeth Fritz. Idag har de en artikel om någon som har mördat sin psykolog och även denna artikel är illustrerad med en frimärkesbild av Elizabeth Fritz.

Lägesrapport

2006-10-25T10:31:00.000+02:00

På radion spelar de "I just want to live" med Robbie Williams och jag tänker på när jag, Carina, Lunkan, Jack och Andreas snurrade runt i USA för tre år sen och bevakade damlandslaget. Mycket sjuka grejer hände på den resan, vi betedde oss som fem småbarn, lekte och busade hela tiden, bodde på knäppa ställen och sprang i olika butiker ständigt på jakt efter någon kabel som fotograferna ABSOLUT var tvungna att ha. Emellanåt jobbade vi också. Ganska mycket, när jag tänker efter. Och på väg till matcherna satte Carina på den där låten, högt, högt i bilen. Då blev alla tysta och fokuserade, precis som om vi skulle spela själva.

Klara får paket nästan varje dag nu, det flyger in poniesar från hela världen till hennes samling. Idag kommer några från USA.

Igår tog jag med mamma på teater, "Jösses flickor - Återkomsten". Hon såg den inte första gången den gick upp, eftersom hon "bodde i Dalarna och på den tiden åkte man inte till Stockholm hursomhelst". För mig var det andra gången, jag såg den med Axel i våras. Jaja, den gamla delen är helt fantastisk, den andra inte alls lika bra men alla som är bara lite intresserade av svensk historia rekommenderas att se den. Varför läser man ingen svensk historia efter medeltiden i skolan? Varför får vi inte lära oss vad som hänt under 1900-talet, alla olika kamper som har utkämpats, och allt det som pågått i det tysta, som Fogelsta till exempel? It´s a shame. Alla mår bra av att kunna sin historia.

Och kan vi, vill vi, törs vi är en lika berättigad fråga idag som på tjugotalet.

Privileged kid

2006-10-22T17:22:00.000+02:00

Satt jag där med en öl i handen och småsötisarna omkring mig och beklagade mig som ett annat pucko över att jag alltid jobbar helg och aldrig "kan gå ut helt ohämmat". Lite mer ödmjukhet! Tack. För jobbet är det bästa, kvinnan jag intervjuade dagen efter var något av det grymmaste jag träffat och jag är bara så sjukt tacksam över att få träffa sådana människor, över att få lyssna, ställa frågor och försöka förmedla. Ett privilegium, det är vad det är.

I Sveriges finaste bilagebilaga, om fyra veckor, får ni läsa. Jajamen, jag haussar. Nu ska jag bara skriva ut skiten också.

Popovadiss

2006-10-19T11:41:00.000+02:00

J hade fått ett två sidor långt hatbrev igår, berättade hon. Det gick, såklart, ut på att hon inte kunde skriva sport eftersom hon är kvinna och enbart hade fått tjänsten på grund av inkvotering. Det händer oss alla med jämna mellanrum, det roliga med det här var att den anonyme brevskrivaren hävdade att Göran Skytte, Maria Abrahamsson och Susanna Popova skulle göra det mycket bättre än J. Det fick mig att minnas mitt livs enda (?) offentliga diss för fem år sedan, signerad just Popova.

Såhär var förutsättningarna: Djurgården och Hammarby låg i topp i allsvenskan, det var i början av augusti det året Hammarby vann guldet för första gången på typ hundra år. Andreas Isaksson var 19 och hade kommit tillbaka från sin lilla proffsutflykt i Juventus. Djurgården vann med 1-0 och Isaksson var helt salig efter matchen. Det enda han kunde få ur sig var "Underbart, allt är underbart." Laget, backlinjen, fansen, hans räddningar, allt var underbart. Det största han dittills upplevt som fotbollsspelare. Jag minns det inte som en fantastisk fotbollsmatch. Men det är inte alltid kvaliteten på spelet som gör vissa matcher större än andra.

Själv var jag vikarie på Expressen, mitt första sommarvik sommaren efter gymnasiet efter ett antal år som Sanktan-reporter. Joachim Berner var chefredaktör och hade i något av sina öppna brev till läsarna förklarat att han tyckte att det var viktigt att även kvinnor jobbade på sportredaktionerna. På den här tiden, bara fem år sedan, var det inte alls lika vanligt att kvinnor jobbade som sportjournalister som det är idag.

I den intervju jag gjorde med Andreas Isaksson efter matchen beskrev jag stämningen i omklädningsrummet och lät honom säga att allt var underbart, i ungefär varannan mening, för det var det enda han sa.

Nåväl. Jag tror att det var det där brevet till läsarna som Popova gått och retat sig på några månader. Hon brukar ju inte gilla kvotering. Och nu, efter derbyt, såg hon sin chans att ge sig på en av kvinnorna som gett sig in i en mansdominerad bransch där det öppet deklarerats att kvinnor saknas. Tyvärr finns ingen länk längre kvar på nätet så jag kan bara återge delar av den fantastiska krönika som några dagar senare fanns att läsa i Aftonbladet. Efter en inledning om att vissa tidningar fått för sig att det är feministiskt att låta kvinnor skriva om sport: "Så häromdagen räckte det inte med jättestor artikel om matchen mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Till den måste fogas en spalt. Med bildbyline. På den kvinnliga sportskribenten."
Popova tycker sig sen ha en trumf på handen. I vanliga fall har hon ingen chans att kontrollera om de inkvoterade kvinnorna verkligen kan sin sak eller inte eftersom hon aldrig besöker sportevenemang. Men: "Det är bara det att för en gångs skull kan jag kontrollera. Jag var där, på min första fotbollsmatch någonsin. Och skulle jag sammanfatta skulle det låta: mycket skrik och lite mål. Under första halvlek låg Djurgården och tryckte på fel planhalva, om man får vara taskig nog och påpeka det. Mycket passningar och lite anfall. Från båda sidor. Efter paus skulle sedan det stora rycket komma, föreställde man sig därför. De håller igen nu så får vi se på spela, när de hållit tillbaka ett tag för att inte trötta ut sig i förtid. Icke. Efter paus samma lunk. Och så när det är fem minuter kvar av matchen gör Djurgården mål. Sedan går hammarbyarna hem och är ledsna. Och det här var Det Stora Derbyt. Som var så underbart."

Det mest intressanta med det här tycker jag är att Popova gör precis det misstag som hon vill undvika: hon utgår från att eftersom hon som kvinna uppenbarligen inte kan något om sport så kan inga andra kvinnor heller kunna det. De måste vara inkvoterade. Sen kan man naturligtvis tycka att sportjournalistik är dålig och tillåts ta för mycket plats, men det är en helt annan diskussion. När jag läser min intervju med Andreas Isaksson idag tycker jag kanske inte att det är det mest fantastiska jag skrivit. Men inte heller det sämsta. Det är helt enkelt en beskrivning av en nittonårings upplevelse av sitt första Stockholmsderby, som han beskriver som en höjdpunkt i hans idrottskarriär.

Varför ta upp det här nu, fem år senare? Äh, jag vet inte, kom att tänka på det bara när J - som är en ytterst kompetent sportjournalist - hade fått veta att hon lätt skulle bli utklassad av Susanna Popova. Så jag läste hennes krönika för första gången sedan dess, och mindes hur jag fnissade för mig själv när jag läste den då. Jag fnissar lika gott nu. Det är kul att bli dissad, speciellt av människor man inte håller med särskilt ofta.

För den som vill leta upp texterna själv:
Den 10 augusti 2001 publicerade Expressen intervjun med Andreas Isaksson under rubriken "Det bästa jag varit med om". Den 14 augusti kom sedan Susanna Popovas krönika i Aftonbladet med rubriken "En tunn soppa - även om skribenten var kvinna".

Kasta sten

2006-10-19T11:27:00.000+02:00

Den senaste veckan har jag haft en textrad ringande i huvudet, så fort jag hört en nyhetssändning eller tittat på en dagstidning: "Den som själv har nåt att dölja, ropar på förstärkt polis". Skillnaden är bara att propagandaappareten inte skyddar dem till varje pris den här gången. Snack om ordning och reda, hårdare tag mot kriminalitet och så vidare låter ju fint, men det verkar som att båda de partier (m och sd) som pratar mest om det här borde rensa upp lite i de egna leden innan de ger sig på andra. Fast det är klart, det är ju skillnad på brottslighet och brottslighet. Eller?

Låtsaslekar

2006-10-18T23:33:00.000+02:00

Ibland tänker jag att allt är på låtsas. Jag skriver låtsastexter, går på låtsasmöten, skickar låtsasfakturor från mitt låtsasföretag. Snart kommer någon och säger att det är dags att sluta leka. Dags att bli vuxen.

Men så är det ju inte. Jag är faktiskt vuxen. Det är såhär mitt vuxenliv ser ut. Och det är ganska bra. För det mesta till och med väldigt bra. Vad jag tycker mest om är att jag får tillbringa så mycket tid med att tänka på roliga saker.

Jag skulle bara vilja vara lite kär i någon. Och att någon var kär i mig. Det skulle vara mysigt.

Annars är allt bra.

PS: Kanske beror låtsaskänslan på att jag tillbringar en hel del tid på ett kontor där det går till såhär och såhär. Men det är bara en tanke.

Näbbstövlar och cylinderhatt

2006-10-15T21:21:00.000+02:00

Jag har köpt näbbstövlar. Antar att det, på sikt, var ofrånkomligt. Vi kommer liksom inte ifrån vår historia. Det lustiga var att de på Biblioteksgatan, Sveriges största Nilsonbutik som alltid får in i princip alla skor, inte hade just de här stövlarna.
- De tror väl inte att bratsen ska vilja ha näbbstövlar, trodde en av säljarna.
Så jag fick glatt traska 200 meter till Kungsgatan. Där fanns de. Nu står de här i min walking closet och tittar på mig, i väntan på den där kylan som nog kommer ganska snart trots allt.

Igår hittade jag en cylinderhatt i den fantastiska femtiotalsvilla (100 procent originalinredning!) där ett litet men ganska vilt och dansant cocktailparty hölls. Var får man tag på en sån? Jag skulle så gärna vilja ha en egen. Den gjorde sig så otroligt bra med pennkjolen, vinröda blusen och svarta pumpsen. Diverse caipirinhas fick jag dricka också. Hatt och caipirinha och massa dans, kan man vara annat än glad då?

Orkar inte skriva så mycket mer just nu, ett kuddhav, "Drömfakulteten" och massa nötter finns inom en meters räckhåll och verkar så otroligt mycket mer inbjudande än att skriva ner de tankar jag tänkte på Råsunda igår. Återkommer.

Ny tidräkning

2006-10-12T10:28:00.000+02:00

- Vi har haft den här mattan lika länge som Stegö smitit från TV-licensen.
- Nja, inte riktigt. Men åtminstone så länge som Billström låtit bli att betala den.

Ett helt nytt sätt att mäta tiden har vi i alla fall fått tack vare den nya regeringen.

Ändlöst ältande

2006-10-08T22:53:00.000+02:00

I Stockholm var luften sådär höstklar som den aldrig är i Skåne, himlen var himmelsblå på riktigt (här är den ju snarare Djurgårdsblå än den där nästan babyblå nyansen som gett sitt namn till MFF) och solen sken, en fika och en promenad och tunnelbanan till Kista. Goda ostar, mammalagad vietnamesisk fisk och en dag av ändlöst ältande. Inga dagar är så bra som de man får älta en vunnen kvalmatch.

Petter Hansson!

Nilsson, Svensson, Hansson

2006-10-08T11:20:00.000+02:00

- El hijo puta..., sa spanske kollegan Felipe när Rami Shaaban dök upp i den mixade zonen. Och han, den blonde, vad heter han, Hansson? Vem är han?
Jag förstår honom. Nilsson, Svensson, Hansson. De vi älskar att om inte hata så åtminstone reta oss på, förbanna i match efter match, ÄGDE igår tillsammans med världens gulligaste Rami Shaaban. Och vilka är de? I jämförelse med Puyol, Casillas och Torres.

Herregud. Vilken match.

De höga klackarnas makt

2006-10-07T15:02:00.000+02:00

Det senaste året har jag lärt mig två saker: att gå i högklackat och lägga på rouge. Jag är väldigt stolt över det här. Italienska Claudia som jag bodde med i Granada försökte länge övertyga mig om att alla kvinnor kan gå i högklackat. Tills hon fick se mig försöka. Då ändrade hon sig. Men det här var när jag var nitton och nu är mina finaste skor ett par höga röda Scholl med rosetter från Myrorna på Södra Förstadsgatan. Jag lär mig mer och mer av heterospelet även om det fortfarande är förbannat svårt att fatta alla regler. Frågan är bara när det övergår från att vara en utmaning för en själv till att bara vara en total assimilering in i heteronormen.

Ett exempel: igår var jag på en mycket trevlig liten födelsedagstillställning och började prata med en ung man som berättade att han börjat dansa någon slags swing.
- Svårt och utmanande, sa han. Har du gjort något sånt, för att utmana dig själv?
- Hmm, sa jag och kom på det: Jag har faktiskt börjat gå på aerobics lite då och då.
Han lyfte på ögonbrynen. Sippade på sitt vin. Såg ganska oförstående ut. Och jag såg mig själv utifrån, såg den där rätt klyschiga tjejen med blommig klänning och vit handväska som stod och sa att aerobicspassen var en utmaning.

Vad gör man? Jag fattar inte. Måste jag börja om från början nu, bli sjutton igen och klippa håret kort och allt sånt där?

Ibland tänker jag att jag istället borde skaffa mig någon slags bimbolook. Jag kan bli så trött på de röda läpparna, svarta kapporna, smakfulla stövlarna och fina klänningarna. Så trött på att spela på attribut som så uppenbart ger maktfördelar. Samtidigt: det är ju satans snyggt. Kan man inte bara få vara snygg?

- Kanske tänker jag för mycket på sånt här, frågade jag S över telefon idag.
- Har du något annat nytt att berätta, undrade hon.

Ikväll då? Jag tror på 1-1.

Mc-fest

2006-10-02T12:21:00.000+02:00

Plötsligt finner man sig stående i en toakö på en mc-klubb i ett hål i väggen under en bro. Två snubbar som uppenbarligen varit där förr står framför mig, de har slitna jeans, skinnvästar med klubbens emblem på ryggen och förklarar varför de har en slags allians med en av de lite mer ökända mc-ligorna. De håller varandra i handen och den ena förklarar och förklarar, den andra tittar stumt och berusat rakt ut i luften, någonstans långt bakom de två svarthåriga popflickor 20+ de försöker förklara sig för och som är lite upprörda.
- Man kan inte ha en allians med ett parti som kd, säger den ena bruden upprört gång på gång och jag förstår aldrig helt kopplingen mellan kd och de kriminella mc-gängen. Men jag tror att det hade att göra med vissa grundläggande värderingar som en allianspartner måste ha.
Mc-snubbarna håller varandra hårt i handen och vill egentligen inte alls ha något med kriminalitet att göra utan mest hänga under sin bro med cyklarna. De är söta och vi dansar till femtiotalsmusik hela natten. En inte helt väntad men väldigt trevlig avslutning på den där festen som jag stirrade så mycket för.

Nu ska jag bara tänka på fotboll i en vecka.

Oväntade kåkfarare

2006-09-28T23:27:00.000+02:00

- När jag kom ut slogs vi på Sturecompagniet.
Det finns fler kåkfarare i min bekantskapskrets än vad jag anade. Vi lämnar det där.

Jag har köpt en klänning till min fest. Den är vit och har pärlor. Men jag tror inte att jag kan ha den, tyvärr. Inte med den här frisyren, jag får vänta tills håret har växt ut lite så jag kan ha det uppsatt. Vet inte varför jag är så stirrig inför den här festen. Vet inte varför jag är så stirrig överhuvudtaget just nu. Jag borde verkligen bara chilla.

(Jag är absolut inte missnöjd med min nya frisyr, jag älskar att gå till frisören och blir alltid nöjd, vad de än hittar på. Förutom den gången när jag gick i gymnasiet och frisören frågade hur kort lugg jag kunde tänka mig. Hur kort som helst, sa jag varpå han kapade skiten rakt av, vid hårrötterna. Det var inte kul. Men det växte ju ut.)

Indiansommar forever

2006-09-27T22:43:00.000+02:00

Stockholm idag var som en spansk storstad. Kanske Madrid. Luften, värmen, ljuset, det speciella bullret från trafik och människor som uppstår i just den luften värmen ljuset. Människor på väg i en varm stad, inte i sakta semesterlunk, utan människor i vardagsrörelse. Människor satt på uteserveringar. Människor var snyggt höstklädda. Människor hukade inte under snålblåst och höstregn utan såg ganska glada ut.

Jag förstår inte dem som klagar. Fick jag bestämma skulle det alltid vara indiansommar.

Jag storhandlade på Apoteket. Jag älskar Apoteket. Jag vet, jag har läst mycket ekonomisk teori i min dag, jag har förstått och håller till viss del med om att det är konkurrens och valfrihet som driver saker och ting framåt. Men. Apoteket är på något sätt den största kvalitetsgaranten i mitt liv, en av få butiker jag verkligen litar på. I ett liv av HM-kläder och Euroshoppers frysta ärter är det underbart med ett ställe där det jag köper alltid håller bra kvalitet och oftast fås till ett rimligt pris. Apotekare är dessutom sjukt kompetenta. Man kan fråga dem om nästan allt.

Och: jag framhåller att möjligheten att slippa välja är en del av valfriheten. Jag betalar hellre lite mer för mitt Telia-abonnemang istället för att ta ställning till olika telebolag, jämföra räkningar och göra ekonomiska kalkyler för att se vilket abonnemang jag eventuellt skulle tjäna några kronor på. Jag vill helst tänka så lite som möjligt på pengar. Det är mitt val. Men det är dessvärre inte ett argument som telefonförsäljarna nöjer sig med särskilt ofta.

Gamla klassisar

2006-09-25T23:37:00.000+02:00

Två helger i rad har jag nu sprungit på gamla mellanstadieklassisar som jag inte träffat på minst fem, kanske åtta eller tio, år. Jag vet, det är mycket uppväxt här just nu men det blir så när man flyttar tillbaka till sin gamla hemstad, det är så många gamla bekanta som plötsligt dyker upp och sätter igång olika tankar.

Hursomhelst. Första helgen träffade jag M. Hon hade bott i Dubai de senaste två och ett halvt åren, där hon ägnar sig åt någon slags klädexport. Funderar nu på att flytta hem och börja jobba med marknadsföring på ett förlag hon har kontakter på.
- Jag är ju ganska driftig, sa hon, liksom i förbifarten. Jotack.

J hade precis avslutat sin utbildning. Politics and third world development i London. Och nu då, undrade jag.
- Tja, det blir väl diplomathögskolan, sa hon.
Jag blir så STOLT. Jag gick i samma klass från ettan till nian och under nio års tid fick vi höra att vi bara var problem, speciellt tjejerna, vi bara bråkade och intrigerade hela tiden. På lektionerna var det snack och ingen ordning. Det gamla klassiska knepet att sätta snälla tjejer bredvid störiga killar funkade inte för tjejerna slog bara tillbaka.

Jag minns en vikarie vi hade i samhällskunskap i åttan som började med lektionen med att ställa olika frågor. Plötsligt avbröt han det hela och sa förvånat:
- Jag har aldrig varit med om att ställa fem frågor och det är bara tjejer som räcker upp handen!

Precis så var det. Jag vet inte vad det berodde på, men tjejerna i min klass var extremt dominanta. Om det var det som ledde till att det var mycket konflikter ett tag i mellanstadiet vet jag inte, men mina föräldrar har berättat att de aldrig riktigt fick allt att gå ihop. När jag hade kalas för tjejerna i klassen satt alla lugnt tillsammans och pratade, lät alla prata till punkt och visade varandra en oerhörd respekt. Den bilden gick inte ihop med bilden av problemklassen det ständigt var krismöten om.

Det var snackigt. Det var problem. Och det fanns orsaker. Några barn kom direkt från krig, andra hade varit mobbade i sina gamla klasser. Vissa hade problem hemma, problem vars omfattning jag har förstått först i efterhand. Vi bytte lärare ungeför hundra gånger i lågstadiet. När vi gick i femman dog en kille i klassen. Att det var oroligt var inte konstigt. Men det fanns samtidigt så mycket kraft. Det var aldrig någonsin fult att vara duktigt. Alla stod alltid för sin åsikt, vi hade ofta hetsiga diskussioner men blev inte osams för det. Och tjejerna tog som sagt minst lika mycket plats som killarna. Kanske var det precis det som var det så kallade problemet. Eftersom tjejerna pratade och bråkade lika mycket som killar alltid tillåts göra blev situationen ohållbar.

Att det nu går bra för mina gamla tjejklassisar är jag inte ett dugg förvånad över. Har man en gång tagit sin plats tror jag inte att man lämnar över den till någon annan i första taget. Speciellt roligt är det att M hittar på så mycket kul. Hon var den klassiska bråkiga tjejen, full av en kraft och potential som lärarna aldrig lyckades ta tillvara på eftersom hon helt enkelt var, just det, en bråkig tjej. Vi andra pratade ju bara lite för mycket.

PS: När jag skulle skriva "intrigerade" förut skrev jag "integrerade". Haha. Jag är så skadad.

Sverige är redo för ramadan och fotbolls-VM

2006-09-25T13:26:00.000+02:00

Gulligaste bloggen just nu har Sydsvenskan. Så fint. Och så typiskt den tidningen.

Jag längtar till den dagen Caroline Seger, Lotta Schelin och Nilla Fischer har växt till sig litegrann och dominerar det svenska landslaget på riktigt. Om något år eller så. Då jävlar!Kommer vi rocka damfotbollsvärlden igen.

(För att inte tala om Lolinho! Såg ni henne i TV4-sporten igår? Grym teknik, jag säger bara det. 16 år gammal.)

Tantvarning

2006-09-21T19:05:00.000+02:00

Det ser ut om om det bor en liten tant här hos mig. Men jag gillar det. Och det är ju inne nu, har jag förstått, med tanter. Bra det, för jag ser även ut som en tant, trots Naouras ständiga protester. Just det struntar jag i, annars väger hennes ord tungt. Hon är ju trots allt min personal shopper. Efter fantastisk thailunch gav vi oss ut för att leta rätt på den klänning jag ser framför mig att jag ska ha på min födelsedag nästa vecka. Den fanns inte. Men en hel del annat fint som vi tyvärr inte kunde köpa. Om jag hade pengar, tralala. Varför är jag inte rik?

Äh, det gör egentligen inte så mycket, inte så länge jag får göra så roliga saker som jag gör nu. Hänga med gullungarna i Bredäng till exempel. Idag fick jag ett tips på vad min generationsroman ska heta: "En gammal Kistabög". Dans förslag, såklart.

Att kunna jobba några timmar på förmiddagen, luncha med en god vän, gå på stan i eftermiddagssolen, träffa stimulerande människor och sedan åka hem för att jobba några timmar till - vad är det om inte livskvalitet?

Nej, jag är inte rik. Men det har jag råd med.

Vellingemoderater

2006-09-20T12:29:00.000+02:00

Här är ett lysande exempel på vad jag precis skrev. Direkt från kommunen där "Friheten är lite större". Och sen blir det väldigt tydligt vad samme Vellingemoderat, Bengt Hansson, anser att invandrare ska ägna sig åt. Bo i höghus och jobba i industrier. Eftersom det inte finns några såna i Vellinge så kan de inte ta emot några flyktingar. Solklart.

Skånsk segregation

2006-09-20T10:48:00.000+02:00

DN:s ledare om Sverigedemokraternas framgångar landar i att "Utanförskapet i förorterna är en social bomb. Den kan brisera i den svenska riksdagen efter valet 2010 om inget görs nu." Vems utanförskap man egentligen syftar på är inte helt solklart. Både DN och Sydsvenskan försöker förstå varför det är just i Skåne som Sd har störst stöd. Förklaringar söks i historien med starka skånska nazistiska fästen, socialt utanförskap och misslyckad integrationspolitik. Men precis som SDS påpekar är den misslyckade integrationen inte ett enskilt skånskt fenomen. Den nazistiska historien kan säkert också ha del i dagens syn på invandring, men jag tror att man måste lägga på ett historiskt klassperspektiv på den ganska säregna skånska segregationen för att förstå varför den här typen av främslingsfientlighet kan spridas så lätt.

Skåne har varit segregerat ända sedan industristäderna Malmö och Landskrona växte fram. Arbetarklassen bodde inne i städerna, överklassen och den rika bondeklassen på landsbygden. Den fysiska närheten mellan stad och landsbygd har gjort det möjligt för över- och medelklass att bo vackert och fridfullt på landet och smidigt kunna pendla till arbete i städerna. Redan då präglades Malmö och Landskrona av fattigdom och social oro och det dåliga ryktet har förföljt städerna. Många av de bättre beställda på landsbygden bosatta skåningarna har alltid sett ner på städerna och deras invånare.

Idag utgörs underklassen till stor del av invandrare, detta på grund av misslyckad integrations- och arbetsmarknadspolitik. Den skånska över- och medelklassen bor fortfarande utanför städerna, pendlar in till jobbet i städerna och tycker sig där se hög arbetslöshet och grov kriminalitet: ren misär. Men där förklaringen till misären förut var att stadsborna var lågutbildade industriarbetare, är dagens förklaring att de är invandrare.

Alla samhällen söker sina syndabockar, oavsett den etniska sammansättningen. Att skylla främlingsfientlighet på invandring är extremt lättvindigt.

Dessutom glömmer man lätt att det inte bara är invandrarna i Skåne som är segregerade. De mest segregerade samhällena heter Klagshamn, Vellinge, Sjöbo och så vidare. Extremt homogena samhällen på den skånska landsbygden, där invånarna är vit över- och medelklass. Den skånska bostadspolitiken har knappast motverkat denna segregation. För att hindra utflyttningen av högavlönade från Malmö till lågskattekommuner som Vellinge har Malmöpolitikerna svarat med att bygga villaförorter som Klagshamn och stadsdelar som Västra hamnen. Det kostar runt två miljoner att köpa en villa i Klagshamn, plus de månadskostnader det innebär att äga ett hus. Vem har råd att bo där? Och hur integrerade är de i det svenska samhället?

Sedan har Malmö totalt misslyckats med strukturomvandlingen som borde ha kommit efter att industrierna försvann. Det finns så mycket kraft, vilja och ung kompetens i regionen, som inte tas till vara. Men det får jag återkomma till en annan dag.

Sd

2006-09-18T21:44:00.000+02:00

Och jag vet att jag inte kommenterat Sverigedemokraternas framgångar alls. Det innebär inte att jag inte bryr mig. Men jag orkar faktiskt inte. Jag orkar inte ta in helt och fullt vad det betyder att Sd på många håll i Skåne är större än v och mp tillsammans. Det är ingenting annat än fruktansvärt sorgligt. Men tyvärr inte särskilt oväntat för den som bott fyra år i Malmö och hört hur jargongen kan gå där.

Kvotering? Knappast.

2006-09-18T21:30:00.000+02:00

Allvarligt talat: jag kan både förstå och hålla med om att det på sätt och vis vore bra med just en kvinna som socialdemokratisk partiledare efter storbonden. Men. Är inte hela grejen att det faktiskt inte finns några manliga alternativ? De män som nämns i diskussionerna är antingen för dåliga på att kommunicera sin politik till väljarna eller för okunniga, inte tillräckligt breda. De två hetaste kandidaterna, Wanja Lundby-Wedin och Margot Wallström, är kompetenta på bägge områdena. Trots det har det i debatten idag låtit som att det vore någon slags välmenande kvoteringsgrej att utse någon av dessa två till partiledare. Ånej, förlåt jag glömde, kvinnor kan ju inte vara så kompetenta. Vi kvoteras alltid in. Även när det saknas manliga alternativ.

(Jag är inte alls så grinig som det verkar. Jag är tvärtom väldigt glad. Det är underbart att vara tillbaka i Stockholm, den här staden gör mig på så bra humör. Utöver att reta mig på valet har jag idag tittat på två lägenheter i Akalla och Midsommarkransen med min kära mor, och när jag gick omkring på Slussen och kände mig lycklig över olika sakers tillstånd hittade jag gulle-Melina där. Väl hemma hade jag fina chefsmail och vänmail väntande och dagen var fulländad. Om man bortser från den politiska situationen, alltså.)

Bästa kupén

2006-09-17T13:20:00.000+02:00

Ibland är hemfärden med tunnelbanan höjdpunkten på hela utekvällen. Tog sista tåget vid Hötorget och sjönk ner i en helt egen kupé. Vid T-centralen var den inte längre tom. En tjej satte sig snett mittemot mig och på sätet precis mittemot satt plötsligt K. Andra gången vi slumpvis stötte på varandra den kvällen, lika förvånade den här gången. Hans sällskap lämnade oss i Slussen, men vi behövde bara åka en station ensamma för vid Medborgarplatsen ramlade E och S in med siktet inställt på just vår kupé. Någonstans mellan Skanstull och Gullmarsplan flyttade dock E över till kupén bredvid och började prata med en kille som satt där. Framme i Skärmarbrink kom K på att han var tvungen att gå av. Så gjorde även killen i kupén på andra sidan gången. Och E, hon sprang efter utan att säga ett ljud. S och jag ensamma alltså. Naturligtvis trodde jag att vi skulle ha sällskap hem till Dalen. Men icke.
- Nu är det dags, sa S när vi var i Blåsut.
- Nä, det är nästa, tyckte jag.
- Nej, är vi i Blåsut ska jag av, sa S och reste sig, vinkade lite till ett gäng som satt bakom mig.
- Ska du på någon slags..., började jag men hann aldrig avsluta förrän S var halvvägs ut.
- Ja, jag ska nog det. Vi ses imorgon, hojtade S glatt och dörrarna stängdes.
Okej, det var kanske inte kvällens höjdpunkt. Men ganska... omtumlande. Eller nåt. Stockholm är så stort.

Jag fick även hålla mitt sedvanliga försvarstal om varför jag går ut på Stureplan. Det börjar bli lite tröttsamt. "Är East ett schysst och avslappnat ställe? Måste man vara uppklädd för att gå dit?" Finns det ställen som är rakt igenom schyssta och avslappnade, var min motfråga. Och ja, man måste vara uppklädd, men man måste inte vara nerklädd. Koder och oskrivna regler existerar överallt. Kom över det.

Fi kommer in i riksdagen idag. Åtminstone att döma av den högst osäkra statisktiska undersökning jag ägnade mig åt på East igår. Alla jag pratade val med skulle plötsligt rösta på Fi. Vi får väl se. Ikväll.

Helt vanliga ponies

2006-09-16T18:28:00.000+02:00

När jag kom ut i loftgången efter att ha åkt runt halva Dalarna igår stod dörren till mitt hem på glänt. Därinne var det fullt av vänner, vin och My little Ponies. Vilket mottagande! Jag glömde genast hur trött jag var och lät mig villigt övertalas till att följa med på konstfest på Mejan. Väl där insåg jag definitivt att jag hade lämnat skogen och var tillbaka i Stocken igen.

K skulle ha gått på föreläsning med Tiina Rosenberg i veckan. Det gick inte, eftersom hon

Hade blivit dumpad av sin kille.
Hade fått tillbaka alla sina ponies.
Hade migrän pga måntan.

Hade Tiina godkänt de skälen till att utebli? Det tror jag. Hjärtesorg och ponies skojar man inte bort. Inte heller migrän för den delen. Men det var trist för hennes egen skull att hon missade Tiina. (Varför är egentligen alla Tiina med Tiina? Det är aldrig någon som känner henne men alla kallar henne alltid Tiina.)

För att byta ämne helt: Det är så bra att byta värld ibland. Minnas att jorden inte enbart består av två kollektiv på Möllan och Enskede utan att det även finns sådant som Hästbergs klack, 419 m högt varifrån man ser sju sjöar och en by vid dess fot där det faktum att hunden Tilda sprungit och gömt sig i en vedbod efter att ha blivit rädd för en geting är största händelsen på en vecka.

Det är även väldigt nyttigt att vara helt tyst och ensam ibland. Och från den här skogssemestern fick jag med mig en massa poäng:

Gubbpoäng:

Tänkt en hel del på vårt lands historia och mina gamla släktingar
Lyssnat på Dan Andersson
Pratat om björn och hund
Inte tittat på tv förutom när det varit sport och Uppdrag granskning

Fältbiologpoäng:

Tänkt ganska mycket på hur fantastisk skogen är.

Kulturarbetande feministpoäng:

Druckit rödvin och läst Elfriede Jelinek på kvällarna

Husmoderspoäng:

Kokat oändliga mängder marmelad
Plockat svamp och fryst in
Varje dag gått ut på gården, plockat tomater, sallad, bönor, persilja, bönor och sockerärter och tänkt "åh så underbart gott. Från min egen gård!" när jag ätit.
Bakat grovt bröd med morot, sesamfrö och linfrö i.

Svennepoäng:

Badat i tjärnen varje dag trots att det bara varit 15-16 grader varmt, hållit på att frysa ihjäl varje gång men intensivt tänkt "det blir så skönt sen" medan jag försökt överleva det kalla vattnet.

Vad säger detta? Jo, åtminstone en sak: den här sommaren har jag hängt med gubbar och på Möllan. Men nu är det slut på det.

Jag köpte en vinterkappa idag. Egentligen var det Richard som skulle köpa en rock men det slutade med att jag klev ut från Zara med en kappa. Den var så fin med sammetsknappar, högt liv, skärp och rynk.

Nu är Naouras på väg hit. Vi ska äta gott som jag inhandlat, dricka vin och välja klänningar. Sen ska vi göra oss så söta och ge oss ut i natten. Lördag! Som redan varit mycket bra med promenad på stan, lite shopping och en öl i solen.

Jag är verkligen tillbaka hemma igen. Det är så roligt.

(Rubriken syftar för övrigt på den bästa frågan i TP: Hur mycket väger en helt vanlig ponny? Fast det är nog bara Möllanbrudarna som förstår det roliga i det, är jag rädd.)

Mot tystnaden

2006-09-08T09:26:00.000+02:00

Jag ska till ett hus vid en tjärn i en skog. Jag ska vara borta minst en vecka och jag ska vara helt ensam. Nej, förresten, det finns ju en lom också. Som skriker ibland. I övrigt ska det vara helt tyst.

Straight outta hårda Järva

2006-09-07T22:48:00.001+02:00

De som inte säger rakt ut att det är dåligt, låter åtminstone förstå att det är anmärkningsvärt. Vid varje anställningsintervju, till exempel. Litet axplock:
- Kommer du att bo därute i, vad heter det, där i... Kista?
- Men du är född i Sverige, va?
- Och dina föräldrar, var kommer de ifrån?
- Jomen, jag tänkte, ehh, ursprungligen.
- Du kanske själv har någon form av invandrarbakgrund?
- Tänk, vi som trodde att du var invandrare!
Eller som när en person jag trots allt trodde kände mig ganska väl en dag sa till mig:
- Anja, du har haft det svårt och vill visa alla som kommer från samma förhållanden som du att det går att lyckas.
Då kunde jag bara skratta. För flickan som alltid varit frökens favorit, som är uppväxt i den tryggaste av medelklassvärldar, som alltid haft lätt för sig i alla sammanhang och passat in i systemet som den berömda handen i handsken var det en smula överraskande att få höra att hon haft det svårt. Exakt när skulle det ha varit?

Alternativblatte

2006-09-06T01:30:00.000+02:00

Något av det bästa med mitt jobb är att det hela tiden sätter igång olika processer inom mig där jag tvingas tänka över vad det som är jag egentligen består av.

Som idag: mannen jag intervjuade berättade om när hans dotter var liten och gick i skolan och alla pratade om vilka länder deras föräldrar kom ifrån. Hans egen dotter kunde skryta med sin pappas släkt i Buenos Aires.
- Till slut var det bara en flicka kvar och henne var det synd om, för båda hennes föräldrar var från Sverige, sade han.
Jag satt där med telefonen i hand, och minnena kom plötsligt över mig. Samling på sexårs, alla pratar om sina släktingar långt bort. Vilka de ska besöka på sommarlovet. Att asfalten i Iran blir så varm att man kan baka bröd på det. De kan prata med varandra på sina föräldrars språk. Alla kan minst två språk. Jag pratar svenska. Inget mer. Men min faster bor i USA och min farbror och mina kusiner i Japan, det blir min räddning. Min släkt finns också över hela världen. Och mina föräldrar är från Dalarna, min pappa pratar rättviksmål med mig och mina syskon och det är nästan som ett eget språk. Säger jag, sittande där på golvet i en ring för att också kunna skryta med en multikultisläkt.
Redan där fick vi lära oss att blatteskapet och vår totala mix av kulturer var något väldigt fint. Att det var en rikedom, något att vara stolta över. Det måste ha gjorts på ett väldigt pedagogiskt sätt, för jag förstod aldrig att det skulle vara något dåligt. När förstod jag det? Väldigt, väldigt sent. Kanske egentligen, fullt ut, de senaste åren.

- Som etnisk svensk kan du alltid göra en klassresa, säger sedan kvinnan jag pratar med lite senare, det går att komma ifrån sin förortsbakgrund genom en klassresa men sin hudfärg kan man aldrig sudda ut.
Visst är det så. Men min förortsidentitet blir bara starkare ju längre bort från Järvafältet jag kommer, min insikt om hur mycket det präglat mig och min syn på världen blir bara tydligare ju fler människor från övriga Sverige jag träffar. Jag kan aldrig - och vill inte heller - bli del av deras gemenskap. Delar av den gemenskapen går ut på att se ner på och ringakta den typ av bostadsområden jag vuxit upp i. Misstro dem som varit mina barndomsvänner. Det kommer jag aldrig att köpa.

N och jag myntade begreppet alternativblatte. Där kunde vi båda få plats, där kunde vi enas i det faktum att vi inte kunde se vår etnicitet som något som gick att utläsa i var våra föräldrar var uppväxta. Hennes från Irak, mina från Dalarna. Alternativblattar. Vi som inser att etnicitet enbart är en social konstruktion.

Dalen - I´m home

2006-09-04T16:50:00.000+02:00

Tillbaka i Dalen och det är förbannat skönt. Jag har fått nytt rum här, med balkong och walking closet. Så lyxigt! Ulla snackade hela helgen om walking closet, nu förstår jag storheten. I trappuppgången sitter dessutom en bild på Zanyar och det känns tryggt. Mami och jag fick luncha i Kista Galleria och allt är lite hemtrevligt. Snart kommer Naouras hit och äter middag.

Lite sorgligt är det alltid att lämna kära Möllish. Nu fick jag göra det på topp med klassisk Nobelfest på lördagen. Alla vännerna var där, jag hade bakat bröd och gjort specialrörorna och var såklart sjukt snygg i en av Naouras klänningar (Eller kapuschong, som Björn trodde att det var. Jag tror att det var menat som en komplimang.).

"Den här musiken passar inte min sexualitet", sa L bekymrat när någon satte på Max Romeo och jag förstår vad hon menar. Reggaeton passade bättre så det var tur att Charlie inhandlat så många skivor på sina resor runt Latinoland.

En av höjdpunkterna på kvällen var min och Grodans diskussion om porr. I vanlig ordning försökte han provocera genom att säga att om han inte hade tittat på porrfilm när han var ung så skulle han ha gjort bort sig jättemycket första gången han hade sex. Han trodde nämligen att själva hålet sitter ungefär där klitoris sitter. Sanningen är att den enda som lyckats provocera den senaste tiden är jag och det ganska ofrivilligt, eftersom Grodan lämnade en fest vi hade i vredesmod sedan han fått för sig att jag hade varit ute på gator och torg i mörkret och skrivit "Dead men don´t rape". Jag går inte på Grodans finter längre. Han är gullig.

Raggningsreplik som funkar på mig: "Jag önskar att jag vore lite mer hbt så jag kunde tända på Alexander Östlund." Hur många Gatupoäng får man av att säga den meningen? Ibland är jag så sjukt klyschig. Och enkelspårig. Jaja.

Hatt matt

2006-08-23T11:47:00.000+02:00

Intressant diskussion på Sapla igår: Vad hade du haft för kläder om du hade varit kille? C hade haft ett par bekväma lite stora byxor (inte chinos!) och en mysig tröja. L hade ansträngt sig till döds för att vara extremt ball och originell. J hade varit en Håkan Hellström-tönt. Själv hade jag haft en lite klassisk men häftig stil med ett par snygga jeans och vit skjorta med ledigt uppkavlade ärmar. Haha. Fast jag hade nog flirtat lite med Håki-stilen också. Men jag hade inte haft hatt.

Boll eller blomma? Misär eller idyll?

2006-08-23T11:27:00.000+02:00

Så enkelt var det:
Jag: Av oss två är det fortfarande jag som har erfarenheten.
Han: Men jag hävdar fortfarande att frågar du någon annan så har den en helt annan erfarenhet.
Såklart. Enklare än så blir det inte. Alla har egna erfarenheter, egna bilder, av allt. Men varför skulle inte min bild vara något värd? Varför får inte jag tycka att min uppväxt var bra och fin? Varför ska någon annan komma och bestämma hur min bild av min barndom ska se ut?

Anna och jag har världens bästa lek för det här. En dag stod vi och väntade på tunnelbanan, båda vilade blicken på Melinas tygkasse som hade ett mönster med något runt med mörka fält i.
- Vad lustigt att det är fotbollar på väskan, sa jag.
- Va? Jag trodde att det var blommor, sa Anna.
Så föddes leken "Boll eller blomma" som så enkelt illustrerar det mest grundläggande: alla utgår vi från våra egna referenser och erfarenheter. Vem ska få bestämma vilken bild som är sann? Var det bollar eller blommor på väskan? Spelar det någon roll? Måste vi bestämma oss för enbart en bild eller kan allas bilder få vara med?

Men det är klart, verkligheten blir så mycket lättare att hantera om man kan dela in den i tydliga kategorier. Åtminstone för den som får definiera kategorierna.

Svennepunkare

2006-08-21T23:45:00.000+02:00

"Bara svennar. Och punkare", konstaterade hon, en aning besviken. Min syster har börjat gymnasiet och det är inte riktigt som på Akallaskolan. Inga fotbollsblattar med andra ord. Hur hon definierar sig själv vet jag inte riktigt, men uppenbarligen inte som varken svenne eller punkare.

Anna ringde och frågade om jag var död. Nädå, sa jag, bara en aning utarbetad. Och det stämmer ju. Men idag var mitt jobb världens mysigaste med måndagsfika och flera av gubbarna tillbaka från semestern, fnissiga som barn första skoldagen efter sommarlovet. De är så söta. Sen pratade vi om folk som sommarjobbade med att övervaka avlopp och ibland var tvungna att simma i bajs och då fick jag lite perspektiv. Jag älskar ju faktiskt verkligen mitt jobb. Lite väl mycket ibland, det är därför jag blir utarbetad.

Sen försökte jag göra Peymans bulgursallad och lyckades inte riktigt. Men gott blev det, tyckte flickorna.

Erfarenhet vs fördomar

2006-08-19T01:27:00.000+02:00

Så var vi alltså där igen: min erfarenhet väger inte tyngre än hans förutfattade meningar.

Själv aktar jag mig jävligt noga för att uttala mig om något jag inte har den minsta erfarenhet av.

Safari

2006-08-13T11:43:00.000+02:00

Häromnatten drömde jag att jag befann mig i en stad som bombades. Jag var mest i en stadsdel som hette Safari. Det såg ut ungefär så som jag föreställer mig att en halvstor stad i Mellanöstern ser ut. Jag vet inte vilket land den kan ha legat i, men flera av mina vänner med ankntyning till Mellanöstern var där och försökte lugna mig, gav mig tips på hur man beter sig när det är krig. De hade ju varit med förr.

Flera av dem hade jag precis träffat eftersom jag hade varit en snabbis i Stockholm. Webbläsaren på jobbet heter Safari. En av MFF:s mittfältare heter Behrang Safari. Att drömma är verkligen ett fantastiskt sätt att bearbeta vad som snurrar i ens huvud.

Inatt har jag sovit tungt och drömlöst. Tung blir nog också Malmö Stadions gräsmatta, det har regnat hela förmiddagen och det kan nog bli en helt annan match än i tisdags på snabba konstgräset i Borås.

Metod för ensamhet

2006-08-12T23:20:00.000+02:00

Jag försöker vara ensam. Det går sådär. Hela den här sommaren har varit ett enda race, ett långt intensivt socialt lopp. Fantastiskt på många sätt, med några nya riktigt fina bekantskaper, kära återseenden av malmöbabysarna och många av stockholmsvännerna på besök. Men jag är så trött på mig själv. Så trött på att höra min egen röst. Och framförallt trött på att inte kunna uppskatta ensamheten och tystnaden. Jag har glömt hur skönt det kan vara att vara helt ensam.

När jag nu försöker vara ensam går det alltså inte. Redan vid elva på förmiddagen ringde U. Då hade jag redan konstaterat att jag vid femtiden imorse släppt in en blöt Sparv som tyckte det var för långt att gå hem i regnet och hellre ville slagga på extrasängen i vardagsrummet. Nåja, eftermiddagen var skön. Parkerade i sofforna såg vi fyra timmar Miss Popularity och tog sedan en promenad genom stan. Sen gick jag hem. Ensam. Utförde en del av husmoderssysslorna samtidigt som jag lyssnade på Flipper. Sen ringde det på dörren. J och P skulle bara låna skor för modevisningen på Stajl by Malmö imorgon. Frågade i förbifarten om jag inte, trots allt, skulle följa med på en öl. Bara en. Ja, jag hade bestämt mig för att under inga omständigheter lämna lägenheten mer idag. Nej, jag lyckades inte hålla det löftet till mig själv.

Jag vet ju vad felet är, S förklarade det för flera veckor sedan under en av de roligaste kvällarna den här sommaren när jag precis hade börjat oroa mig på allvar för att jag skulle hjälpa en annan vän att flytta kl åtta morgonen därpå: Vi är seriösa människor med dålig karaktär. Yes. Men har man ingen karaktär måste man ha en metod, hade tydligen Camus sagt om nazityskarna. Så det är metoden jag jobbar på nu.

Nu var det ändå tur att jag lät mig övertalas. Vi gick för första gången till Gallio precis vid Södervärn, ett ställe som hade följande:
- en grekisk trubadur
- en man med Heidi Kackur-tröja (fd finländsk landslagsspelare och MFF-anfallare)
- enbart manligt klientel
och väldigt trevlig stämning. Det var okej, faktiskt, att jag gick dit. Nu är klockan bara halv tolv och jag är redan hemma igen. Vindruvor i sängen och Regina Spektor i högtalarna. Snart ska jag sova. Kan inte minnas när jag senast hade en så lugn lördagskväll.

Om några veckor blir det annorlunda. Då tar jag en trave böcker och åker till Hästberg. Där ska jag bara läsa, lägga pussel och koka sylt. Där finns inga vänner, knappt några människor alls. Bara skog och september.

Husmodersgenen

2006-08-12T23:13:00.000+02:00

Det är lustigt hur snabbt husmodersgenen kickar in. Ge mig några lediga timmar och jag handlar frukt och grönsaker på torget, tvättar, diskar, lagar ordentlig mat (både nyttig och god), byter lakan. Och så vidare. Det innebär att jag nu sitter här, mätt och belåten med ren tvätt hängande runt mig och äter vindruvor. Det innebär även att jag nog får melon till frukost imorgon, det jag saknar nästan mest från brasseland: fruktsallad varje morgon. Möllevångstorgets fruktmarknad är fantastisk sommartid. Varje år förundras jag över hur färsk spenat kan vara så gott.

Dessutom har jag fångat en kackerlacka i mitt sovrum.